My Step Sisters

I fredags läste jag i tidningen att Veronica Maggio skulle uppträda på Liseberg och jag kände spontant att jag gärna ville se henne, så jag drog iväg ett sms till Mathias för att höra vad han ville. Han tyckte att det var en bra idé, så vi tänkte att Julian kunde somna i vagnen när han blev trött.

Sagt och gjort åkte vi in till stan ca en dryg timme i förväg. När vi kom till Korsvägen såg vi bara hur folk vällde av alla spårvagnar och bussar som kom, för att sedan fortsätta trängas in mot Liseberg. Vi gick till Getebergsäng för att se om den ingången hade lite kortare kö. Inte särskilt mycket kortare. Till en början gick kön ganska snabbt, så på en halvtimme hade vi kommit säkert 30-40 m. Efter ytterligare en halvtimme hade vi inte kommit riktigt lika långt och längre fram kunde man se att kön började svälla ut sidledes pga alla irriterande egotrippade människor som inte förstått begreppet köbildning, utan bara travat fram och börjat försöka tränga sig in...

Om vi hade haft ett Lisebergskort redan så hade vi kunnat gå in via portvärdens ingång, men nu hade vi ju inte varit så smarta ännu. Dessutom hade vi inte en tanke på att det faktiskt skulle vara Göteborgsvarvet på lördagen och att det kanske skulle innebära ett större antal människor, för hade vi tänkt på det hade vi ju kunnat åka in tre timmar tidigare.

Vi skippade kön, för vi insåg att vi inte skulle ha en chans att hinna in till Maggios konsert och att J inte skulle hinna ha något roligt där inne. Vi gick till lekplatsen utanför Universeum istället och det var J jättenöjd med. När vi skulle gå därifrån hade vi ställt barnvagnen på andra sidan av båtklätterställningen, så jag tänkte gena genom den. Tyvärr höll jag på att rätta till bältet bak i ryggen med den ena handen, medan jag tittade/pillade på mobiltelefonen nere i väskan med den högra, för att samtidigt försöka ducka under en balk och kliva över ett rep. Jag hade inte så bra koll på höjden på repet och minns att jag tänkte att jag skulle vänta med att kliva över repet tills jag var klar med mobilen. Något gick fel med mina hjärn-/kroppssignaler för tydligen så klev jag över i alla fall, fastnade, ramlade framstupa och fick äta lite sand. Bra jobbat Lilian! De som satt på bänken framför fick sig ju ett rejält skratt i af och jag skrattade ganska mycket själv också. Kände mig både lite chockad och generad, men man får väl bjuda på ett skratt helt enkelt.

Jag kommer inte ens ihåg sist jag ramlade och hade så pass dålig koll på händerna att jag t o m slog i huvudet. Efter ca tio minuter fick jag tväront i huvudet och det satt i under några timmar. Vet inte om det var chocken eller nackknycken. Skönt att det var sand jag fick fulla ansiktet och inte asfalt ...

Tänkte skriva om lördagen också, men det får bli i ett separat inlägg när det här blev så långt.

Hoppas att ni haft en härlig och solig helg!

Kramar!