My Step Sisters

Det här var min sista arbetsvecka med barnen (kontorsarbetet försvinner ju inte riktigt än) så det har varit en vecka med mycket känslor som svallat både upp och ner. Att ha kunnat göra det här under två år har ju varit fantastiskt! Jag satt och tittade på bilder igår kväll och blev påmind om hur mycket som verkligen hänt med de här barnens utveckling på den tiden. När de kom som små gulliga pluttisar som knappt kunde gå (en lärde sig ta sina första steg på egen hand på helgen efter inskolningsveckorna), inte prata, inte äta själv, inte dricka ur glas, inte klättra upp på soffan eller stolarna, inte pussla eller måla etc. , men något de kunnat sedan start har varit att kramas. Jag tänker på hur olika personligheter de varit hela tiden och som sedan förstärkts eftersom, samtidigt som de lärt sig anpassa sig till varandra trots olikheterna - större delen av tiden ska väl tilläggas, vi kan ju alla ha dåliga dagar ;o) - och tytt sig till varandra. Jag älskar alla kottarna!

Jag kommer att sakna de andra barnen otroligt mycket och jag tror att jag under den första perioden på nya jobbet kommer att känna ett tomrum av att vara ifrån J så långa dagar, men jag vet också att det kommer att gå över. Jag tycker att det nya jobbet känns väldigt spännande och jag ser det som en utmaning. Jag tror att det är något för mig, men skulle det inte vara det så har jag ju provat på det i alla fall. Det är väldigt mycket nu från början bara. Innan jag startat t o m. Att behöva läsa in mig på den kurslitteratur jag ska använda mig av samtidigt som jag måste försöka plugga till den sista tentan känns lite mycket just nu, men det är ju delvis för att det är så pass längesedan jag läste och för att jag måste ta mih tid att strukturera upp ett schema för att hinna få allt gjort. Jag känner att jag är i stort behov av semester och vila just nu, så då tar det tyvärr emot att tänka strukturerat. Tänkte dock försöka läsa litteraturen som skönlitteratur stället för semesterboken ...som jag redan saknar!

Kraaaaams!