en dikt
Min eviga vän.
I takt med att blomman som kallades jag blommade ut,
har min kärlek till dig växt sig mäktigare för var dag.
Kraften i mitt levende har genom dig fått en ny betydelse.
Med din skyddande hand håller du mig hårt när fallet är nära.
När tårarna inte gått att tygla har du alltid funnits nära att trösta.
Trots de olikheter som lever i likheterna,
har jag aldrig haft svårt att möta dig med min sorg.
Trots att jag byggt muren mer och mer om mig och slutit mig in i mitt skal,
trots att varit den svaga i vår relation allt för många gånger,
har styrkan i din kärlek alltid hållit mig kvar.
Jag har kommit till den punken då jag nu ofta läker mig själv,
och fått det mer besvisat vad kraften av vad du för mig innebär.
Du är ett ljus när mitt eget tunnas ut.
Ett hjärta när mitt eget andas tungt.
Du är de kraft jag avundas att jag inte själv bär
Du är den jag aldrig skulle tveka att stödja mig emot,
när mina egna ben inte bär.
Du är en stjärna på min himmel som aldrig kommer sluta lysa klart.
Du är my own superstar.
Jag gillar den mycket! Fantastiskt fin!
Jag tror att jag skulle kunna gissa vem som skrivit den, eller är det du? Kramis!
Brukar tycka dikter blir för svåra att förstå men den här var tydlig och klar! I min smak helt enkelt :) Väldigt tänkvärd oxå! Vem är diktaren?
Det är inte jag som skrivit den, men någon jag känner. Visst är den fin!