My Step Sisters

Jag är rädd att imorgon kommer dom ringa och säga: Nu är han borta! Eller nästa dag, för jag tror inte det finns något hopp. Jag är ledsen och förtvivlad men jag vet ju att det är det bästa, men det gör ont för det:(
Det har varit en väldigt lång och jobbig dag, men det kändes ändå bra att vara på jobbet och skingra tankarna lite. Idag så slutade jag lite tidigare och åkte in till stan, hämtade en säng och sen så åkte jag och Martin till Farfar. Det kändes bra att vara dit, han ligger där och sover. Han har färg i ansiktet och händerna är inte blå och kall, men det ända jag igentligen kan tänka på att snart så hörs dom sista rossliga andetagen och sen så är han bara borta...